Barbara Ehrenreichs främsta mål när hon gav sig ut för att arbeta i låglöneträsket (som servitris på en snabbmatsrestaurang, biträde på ett hem för dementa, som villastäderska och slutligen som anställd på lågprisvaruhuset Wal-Mart) var att ta reda på hur en stor del av den amerikanska befolkningen klarar av att få vardagen med hyra, mat, räkningar, mediciner, klädkostnader etc. att gå ihop. Kan man verkligen klara sig utan viktiga nöjen som bio, egen bil och lyxmiddagar?
Hur gör man egentligen för att överleva på 5, 6 eller högst 8 dollar i timmen, har de fattiga några hemliga knep?

Boken är skriven i en slags dagboksform med ett stundom ironiskt språk.  Som läsare får man följa med Barbara till en verklighet ett flertal Amerikaner lever i. En vardag innehållandes allt ifrån ensamstående dubbelarbetande mammor och arbetsintervjuer med förnedrande drogtester, till 15-kilos dammsugare och varuhus med skvallerförbud och "tidstjuveri".
Vi får även lära oss hur vi ska göra i den händelse eventuellt HIV-blod skulle befläcka butiksgolvet samt hur hotellstädning bör utföras med hjälp av en hjärntvättande instruktionsvideo.
I USA måste man ofta lägga en hög depositionsavgift plus förskottshyra för att kunna hyra en vanlig lägenhet vilket gör att de riktigt fattiga ofta tvingas till tillfälliga dyrare boenden. En hyra för ett av de överanvända rummen i de motell, husvagnsparker, och lägenhetshotell  (vissa utan vare sig myggnät eller fläkt i den ibland 30-gradiga värmen) kan ibland överstiga 245 dollar, per vecka.
Hon skriver om människor som känner sig illojala mot företaget om de inte kan utföra jobbet på bästa sätt till vilket pris som helst, även om de är underbetalda och arbetsgivaren behandlar dem som avfall och trots att all stress får dem att åldras i förtid. Ytterligare en skrämmande del av boken var enligt min mening hur den stora lågpriskedjan Wal-mart behandlade sina anställda med en timlön på runt 7 dollar.
Facket skulle man undvika att gå med i för att bli långvarig, de anställda fick ha på sig egna kläder på fredagar om de betalade för det. Skvallra eller svära var otillåtet och något så dumt som att samtala med varandra skulle aldrig komma i fråga på arbetstid då det innebar ”tidsstöld” från företaget. Klagade man på lönen eller viskade om strejk i fikarummet kunde man snabbt och lätt bli ersatt av ett viljelösare offer. Barbara ställer oförstående frågan varför de anställda inte strejkar och kräver högre lön.
Boken handlar till stor del om människor som ofta möts med förakt och skäms för sin låga lön, här talar man inte om vad man tjänar i första taget, inte ens de sämst betalda som måste ha mer än ett jobb för att kunna betala hyran och inte ens då har råd med sjukförsäkring och diabetesmedicin.
Det är en läsvärd bok som berör, även om den inte direkt chockerar, men jag blir riktigt avtänd av hur en del företag sparkar på människor som redan ligger.
I slutet av boken nämner författaren att hon aldrig under sitt fyra månader långa Wallraffäventyr stötte på vare sig någon knarkande eller kriminell arbetskamrat.
Detta finner dock inte jag direkt förvånande, då de flesta lågavlönade med hyror, räkningar samt en familj att försörja och föda kanske inte kan unna sig lyxen att knarka bort de hårt förvärvade pengarna– till skillnad från henne som unnar sig lightknark i form av marijuana hipp som happ. Kanske de flesta med kriminell bakgrund vanligtvis inte ens erbjuds jobb utan istället tvingas livnära sig på andra sätt? I boken får vi veta att vissa går till jobbet hoppandes på ett ben på grund av en bruten fot, att lunch och telefonsamtal är en lyx och att man om man vill bibehålla sin lön inte får manbli för gammal och dålig för att orka bära städföretagets dammsugare på ryggen.
På arbetsplatser där det till och med utbetalas högre timlön åt de anställda strejkas det, men på Wal-mart klagar ingen. Ingen utom Barbara, vilken lättad återvänder hem till lyxvillan och bilen, en spännande erfarenhet - och inom kort en fet ”boklön” – rikare.

Betyg: 5 av 10 hästar.