Just nu pågår OS-invigningen i Peking för fullt, eftersom inga filmer finns tillgängliga ännu så kan vi ju visa en gammal goding från Olympiska spelen i Berlin 1936 istället:
Hunden Lajka skickades upp i rymden den 3 november 1957. Farkosten var inte byggd för att ta passageraren levande tillbaka till jorden – därför hade man lagt gift i hennes hundmat för att ge henne en smärtfri död. Dock tror man att det lilla livet dog redan efter 5–7 timmar efter uppskjutningen till följd av stress och överhettning. Sonden fortsatte dock i omloppsbana och rundade jorden över 2 500 gånger innan den återinträdde i atmosfären och brann upp 14 april 1958.
Funderar eventuellt på att donera grannens bortskämda hund till samma ändamål. Han är en dryg liten sak som ylar oavbrutet hela nätterna igenom och jämt vänder sig om och glor störigt när jag går förbi.
Johanna den vansinniga, (sp: Juana la Loca), född 6 november 1479, död 11 april 1555, drottning av Kastilien från 1504 och av Aragonien från 1516. Johanna sägs ha varit mycket vacker - en känslig, sensuell kvinna med ovalformat ansikte, mandelformade ögon, liten mun, runda kinder och lång, rak näsa. Emellertid visade hon redan i unga år tecken på den sinnessjukdom som kom att drabba flera medlemmar av det spanska/habsburgska kungahuset. Hon hade ett mycket ombytligt humör med synnerligen skiftande sinnesstämning. Johanna njöt av att krossa dyrbara konstföremål mot kakelstensgolvet i kungliga palatset, och det hände också att hon piskade hästarna i hovstallarna tills deras länder var täckta med blod - och så lämnade hon dem att dö, allt med ett förnöjt leende på läpparna...
Rune var en hot herre som ständigt luktade lakritsshots och levde för flera tusen år sedan. Han seglade runt med en hop skäggiga damer och herrar i en stor båt fylld med en massa sprit. När det inte var vilda sexorgier mördade man väna folkslag för att komma åt deras mat och guld. En molnig dag sjönk skeppet efter en hård fight mot ett gäng kvinnliga sjörövare utanför Uppsala.
Rune fick en mycket hård kanonkula i huvudet, när han skulle försöka imponera på en svartmuskig dam i det andra laget genom att slå en komplicerad dubbelvolt ned i vattnet. Trots sin skada lyckades han dock flyta in till land och vältrade sig upp på en platt omkullvält sten för att torka. Med sina sista krafter och en vass vrakdel hackade han in sin äremodiga insats i den skrovliga stenytan.
"Runur war harur hanur war ståtlig og skändade och slaktade allur andra hej då". Hans blod färgade stenen med de spretiga tecknen och fanns kvar där långt efter att Runes kroppslukt slutat förpesta omgivningen.
En dag några hundra år senare kom en festivalcampare och upptäckte Runes sten då han trots idoga försök i haschdimman inte klarade av att få ner sin tältpinne. Efter sin lilla upptäckt blev han omvänd och började missionera runeläran och leta fler stenar med sina Uppsalapolare.
De hittade ett helt gäng! Rune blev kändis och finns nu med i varje vettig historiebok.
Denna historiska episod borde räcka för att ge vem som helst ett solklart VG på nästa Runetenta! Hur mycket det är värt bestämmer du själv ;)
Roligt att du hittat hit! Jag är frilansande skribent, fotograf samt modell och skriver både om det som faktiskt händer och sådant som inte händer. Observera alltså att den här bloggen inte alltid stämmer överens med den s.k. verkligheten. Lämna gärna en bloggkommentar eller kontakta mig på nicemailsonly@gmail.com om du har några synpunkter. Trevlig läsning!
